En hel helg med gopspel! Hur bra är inte det?!
Sång och musik, vänner och glädje! Outstanding =P.
Det började med repetition i Lördags, sen var det påskmusikal i förmiddags, med andra ord så började den vid 11... så upp tidigt, speciellt en Söndag är inte det roligaste xD.
Senare idag så drog kören ner till Kalmar och sjöng loss i en kyrka, hur gutt som helst!
Så nu är jag trött, har ont i halsen (som vanligt ^^) men otroligt nöjd och glad =).
På bussen hem var det allsång, skvaller, presenter och kärleksproblem som diskuterades lite.
Kärleksdoktorn Anna var på hugget, och jag kan säga till dig att kärleken ÄR komplicerad!
Även om den kan vara enkel och vacker som en ros, så har även den sina törnar och taggar! Det är väl lite där som skon klämmer för min del, om vi nu ska spinna vidare på detta =P.
Om jag ska beskriva det, eller "mitt läge/min situation" så kan jag beskriva det; komplicerat och annorlunda ^^. Hahah, och som ni vet så är jag som jag är xD. Det är nåt folk (inklusive mig själv) får acceptera och lära sig leva med! Livet har många aspekter och som jag läst/hört/sett någon gång så kan jag beskriva det med att vi alla lever bakom olika masker, och jag är inte riktigt mig själv, om man säger så... Det finns saker, egenskaper som försvunnit med tiden (okej, jag låter/skriver lite som en gammal gubbe =P), men ett exempel är mitt skratt, eller mitt sinne för humor; det är som bortblåst egentligen! Jag tror att det har olika faktorer och att jag själv försöker kväva det, på något konstigt vänster, bedöva mina egna känslor = S .
Jag skulle vilja kunna leva upp till vissa saker, saker som jag skulle vilja ändra på med mig själv; jag är inte riktigt nöjd med vem jag själv är... och för att citera (på ett ungefär) en i kören
"jag är den jag är, och det har jag accepterat", eller inte direkt.
Som tonåring går man igenom massor med saker, det sker så mycket under en så kort period av ens liv. Man utvecklas och försöker hitta sig själv, och någonstans på vägen går man vilse och tappar greppet... Det är både en rolig, men hemsk tid att uppleva; fylld med glädje, vänner, nya upplevelser, skräck, besvikelse, sviktande tro på sig själv och livet. Ibland undrar man varför man ens blev påtänkt och om man verkligen utgör någon skillnad för de som lever runt omkring en? I viss mån känner man sig ensam, övergiven och helt meningslös, å andra sidan kan man vara ett stöd för vänner, folk man inte känner, sprida glädje eller torka någons tår på kinden...
Livet är komplicerat, och så även kärleken, trots att den är blind...
Jag vet inte vad jag vill få utav livet, mer än någon att bli älskad av, känna glädje och ha goda vänner... Och vad vill livet få utav mig i gengäld?
"My moma always said life is like a box of chokolate; you never know what your´e gonna get..." -Forrest Gump (film, med Tom hanks)
sköt om er och sov gott!
signar ut, slut!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar