Här kommer det andra inlägget för kvällen, som jag skrev om nyss, angående vad jag hade på hjärtat igår.
Tänkte att jag istället ska skriva om det som irriterade mig igår, så även idag, fast inte i samma utsträckning.
Och vad handlade det om då? Jo, den ständiga frågan som snurrar i mitt huvud; varför gud, blev jag jag, och vilket kom först - hönan eller ägget?! Nej, riktigt så djupt är inte ämnet... Det handlar faktiskt om lite mer egoism och folk runtomkring mig. Av vad jag har uppfattat och som folk har sagt, så är jag ganska så omtyckt (höhö) och har lätt att prata med folk, knyta kontakter. Jag är givmild och bjuder mer än gärna andra, hellre än att själv bli bjuden. Ändå blir jag bitter en del gånger, då jag inte får something in return, så att säga. Känns som att man ger, ger och ger, men inte får något tillbaka. Jag är väl medveten om att det kommer tillbaka i olika former, men ibland kan man ju verkligen undra... Är det kanske inte lite fel på mig?!
Visst, jag må vara översocial ibland (erkänner -> nästan jämnt), men är det verkligen så mycket begärt att umgås lite då och då, utöver skoltid eller de gånger man faktiskt finns i området? Jag vill inte vara bitter, verkligen inte. Men jag kan bara inte släppa att folk ignorerar mig, eller "råkar" glömma bort mig på ett eller annat sätt. God damn it, när man vet att jag finns på plats, att jag går att nå eller att jag väntar... Kan man för f****n inte bara höra av sig och vara ärlig;
-Jag har lite tajt med tid.
-Förlåt, jag glömde att du var här i krokarna
-Jag känner inte riktigt för det... (varar denna är den som är mest okej)
Då ser jag hellre att man är ärlig och kanske lite "ofin" och faktiskt säger som det är, att man inte riktigt har lust att umgås med mig. Känslan av att någon inte vill ha med mig att göra, utan istället kommer med dåliga undanflykter på alla konstiga sätt och vis, har jag inte bara fått en gång, utan tusentals. Jag blir bitter. Det lägger jag inte under stolen. Och jag är ofta dålig på att dölja det.
Det låter kanske som en klyché, men känner att jag blivit "sviken" av vänner så ofta. Jag är trött på ytliga bekantskaper och folk som umgås med mig, bara för att jag i princip "tvingar dem". När man ser folk i sin omgivning som känt varandra och umgåtts sedan de var små, och fortfarande håller ihop, då blir jag förundrad... Hur lyckas man? Spelar man bara med och är "en i strömmen", och vad fasen gjorde JAG för fel i så fall?!
Vänner som tar mig för den jag är (hoppas och tror jag), som fortfarande pratar med mig, bara för att det är gött kött liksom.... Det är de jag förlitar mig på. Jag är tacksam för de indiver som lyser upp min tillvaro. Sen har jag ju dem som också finns där när det behövs, folk som tycker om mig, och som jag tycker om tillbaka, men som är något mer distanserade än den konstanta kontakt jag har med mina guldkorn till kompisar!
Jag hoppas att ni vet vilka ni är! För om ni inte gör det, så är det ytterligare felsteg i min taktik i att visa min tacksamhet. Men.... Jag gillar er, för ni är awesome!
Mycket av detta jag skrivit här ovan är bara mina tankar för stunden och en del svammel. Just nu skulle jag bara vilja provocera och konfrontera, en del för publicitet och en del för hämnd. Hämden är ljuv brukar man ju säga, så varför inte ge igen lite av de dåliga känslorna jag har haft genom åren? Varför inte låta andra lida lite också?
Men nej, det är verkligen inte jag. För jag lider hellre i det tysta och växer mig stark i psyket i mörkret, där musiken min räddning och känslorna får flamma fritt... För DET är en sån människa jag är. Jag är känslosam, som visar känslor och ibland låter dem få ta överhand. Har svårt för att säga nej, mår hellre dåligt än att se de jag älskar må dåligt, uppmuntrar andra till att göra saker som gör att de mår bra eftersom det får mig att må bra.
Det är bara lilla jag, som bor i en liten värld.
Rätta mig om jag har fel.... Men människan är en konstig art. Och jag tror aldrig att jag kommer att förstå henne till 100%... Jag är ta mig fan också en människa, tro mitt ord!
Peter Jöback – Varför Gud? (Why God; Why?) (Länken finns i början av inlägget också...)
Linda Bengtzing – E det fel på mej (Ja, man kan ju börja undra...)
Jag må vara bitter... Men bitter är också en känsla, liksom röd är en färg, en association, en känsla...
Att göra uppror, skapa en åsikt. Det är inte jag. Men jag gör gärna min röst hörd, och håller mer än gärna en konversation kring ämnet... Så, låt oss diskutera!
Åh, jag känner igen det där allt för väl. Man försöker verkligen få allt att funka för att man ska kunna träffas men personen i fråga hade ju verkligen inte tid och bla bla bla. Sen läser man på facebook att denne sitter tillsammans med alla ens andra kompisar utan att ha frågat dig (bara en av många händelser). Det suuger!!!!!!!! Adeles låt Take it all tycker jag passar också. Den finns inte på spotify, men på min blogg och på youtube. Lyssna på den och KRAM! :)
SvaraRaderaDet suger fett, och är grymt (nöff nöff) irriterande! Men, nej jag är inte bitter, eller vill inte vara det i alla fall.
SvaraRaderaSka ta och lyssna på den då! =)
KRAM!