Om känslor som smärtar...

Kära vänner och trogna grannar!

Igår var en tung dag... På många plan.
En medlem i kören gick bort för en tid sedan. Och igår så var det dags för begravningen. Jag fick ta och köra ett delat pass på jobbet, gör jag kände att jag inte bara kunde ta ledigt hela/halva dagen för det.

Så vid lunch så var det dags att bege sig. Inte nog med att jag var stressad att ta mig dit, så krånglade givetvis bilen bara för det! Jag fick stanna efter halva vägen och kolla över det hela, men fann inget problem, och efter det kunde jag rulla vidare utan problem.

Begravningen i sig blev fin, otroligt fin, glad, sorglig...
En oerhört otrolig människa har lämnat oss. En människa som utstrålade ren och skär glädje, omtänksamhet och värme.
Jag ogillar starkt att säga farväl till folk jag älskar, gillar och tycker väl om. Men när folk som har haft ont och svårigheter får somna in, så blir man ändå på något vis lättad. Det gör fortfarande ont, otroligt ont... För det känns som att det alltid är de snälla och goa människorna som vi får säga hejdå till först...

Jag kom under denna begravning att tänka på min mormor, som ju gick bort för snart fem år sen...
Så mycket känslor som kommer upp under såna här tillställningar. Så känslosamt, minnesfyllt.

Vila i frid... <3 td="">

Nu får hon dock vila i frid, och sjunga vidare sina sånger och sprida sin värme och glädje med många andra.

Så igår när jag kom hem, så kröp jag ihop i soffan under några filtar i fosterställning, satte igång någon disney-film som jag somnade till, och sen gick och la mig.
När jag vaknade, tio timmar senare, var jag fortfarande lika utmattad...

Det är sådana här dagar, som man är extra tacksam. Tacksam för sin familj och sina vänner.
Så; var rädd om dina nära och kära.

Signar ut, slut!