Om en jobbig insikt...

Kära vänner och trogna grannar!

Det känns faktiskt ganska så tragiskt. Som en besvikelse på något vis på mig själv.
Jag såg här om dagen en bild på mig själv från ca två år sedan. Två år. Känns nästan som om det var igår. Och en evighet på samma gång.

Bilden i alla fall. En sisådär 7kg lättare, med ett jobb som kändes sådär,  med en ny lägenhet jag älskade, i en stad jag inte trivdes speciellt bra i, med en umgängeskrets som kanske inte var den bästa heller.

Jag tror faktiskt att min kropp mådde bättre.

Och nu? Ja. Ett mindre förfall har skett. Jag har börjat inse hur dåligt jag faktiskt sköter min kropp. Sover i snitt fem/fem och en halv timme per natt, äter en till två gånger per dag och tränar inte. Vad tusan hände?!

Det känns inte bra det här. Mentalt är jag inte riktigt med i svängarna, dagarna går för fort. Kroppen är helt ur balans. Ett skrik på hjälp från min kropp tror jag.

Men nu får det vara nog.
Dags att jag tar hand om mig själv.

Gymkort är införskaffat, nu ska jag bara faktiskt ta mig tid att gå dit och faktiskt träna! Jag kommer inte gå ut stenhårt, som jag gjort innan, utan börjar med ett yoga-pass på en timme nu på fredag morgon. Är i behov av yoga med dessutom. Lite terapi och rensning. Lugn och ro.

Ska försöka börja sova mer och faktiskt äta. Det är inte okej att ligga under med mellan 1000-1500 kalorier per dag, för det gör kroppen inte funkar som den ska. Någonstans har jag väl undermedvetet hoppats att det ska hjälpa mig hålla vikten i schack. Men det har gått åt fel håll, samtidigt som det faktiskt spelar in att jag numera har ett stillasittande jobb.

Så, dags att påbörja en ny resa, i mitt nya liv, på annan ort, annan kust. Med annat jobb, annan lägenhet och annat umgänge, i en stad jag trivs bättre i.

Signar ut, slut!