Det är många känslor som bubblar inom mig nu. Jag är väldigt kluven på många sätt och vis. Känslan över att inte bli förstådd är jag nästan van vid, för hur många gånger har inte den situationen uppstått?
Jag trivs jättebra i min lägenhet. Det känns som jag, på ett ungefär och jag känner mig hemma. Men det är något som saknas. Något riktigt viktigt; sällskap. Jag faller isär inuti, för jag är en sällskapsmänniska, om en något annorlunda individ. Det känns lite, men bara lite som om jag kommer att bli en gammal eremit till gubbe, som sitter ensam och inlåst i sin lägenhet, någonstans i någon liten by... Jag hoppas innerligt att det inte blir så.
Jag saknar min skrutt, min sociala glading, två taxar av olika ras, en älg och massor med annat folk.
Musik ska byggas utan glädje, av glädje bygger man musik. Men min strupe säger ifrån. Och hjärtat vill höra musik som gör en ledsen.
Vad är det för fel?!
Jag är nog ändå inte redo att flytta hemifrån. Jag har växt upp i en miljö där det alltid funnits människor runt omkring på ett eller annat sätt. Mormor var en väldigt stor och central del i mitt liv när hon levde. Det händer att jag fortfarande ligger och gråter över hur mycket jag saknar henne... Hennes musik, hennes mat, hennes fika, ja allt som hade med henne att göra!
"mama take thid badge for me, i cant use it anymore. Its getting dark, to dark to see... Feels like im knocking on heavens door... Knock, knock knocking on heavens door...."
Låten gick så passande igång nu.
Damn it!
Jag sitter här ensam i mina två rum och kök på 50 kvadrat... Och knackar på himlens port och ber att få svar. Vad vill herren med mitt liv? Varför är jag här? Varför nu? Och varför på det här viset?
Den ångesten som fyller mig nu är inte en börda jag vill bära.
Mycket av den handlar om resan till tyskland och holland med kören. Och varför då kanske du tänker? Det är väl kul?
Och svar, ja! Det skulle/kommer någonting bli en oförglömlig upplevelse. Men jag kanske borde prioritera mina studier framför "hobbyn", glädjen och vännerna. Jag menar, det har ju ändå inte varit en stor bestående del av mitt liv innan, så varför hålla fast vid tanken, glädjen, om det ändå inte kommer att vara/bli permanent?
Was'nt my life supposed to be more than this?
Nu gnäller jag. För jag tror inte speciellt många läser, och i och med det kan jag få ur mig många tankar. Eller många och många... Detta är inte många tankar i jämförelse med de långa samtal jag har i telefon med en kompis. Sist pratade vi i över 2 ½ timme... Vilken telefon-kärring man blivit. Sällskapssjuk som man är.
Kan jag inte få starta om mitt liv? Och se vart jag kan komma med den kunskap som jag har nu, och slippa göra alla de snedsteg och pinsamheter. Jag är inte stolt, inte nöjd med hur mitt liv var riktigt när jag var mindre gällande kompisar och så vidare. Men visst, det kallas tydligen öde, guds tanke, karma eller något sådant... Jag vet inte och tror ärligt inte att jag behöver veta.
Människan vill för mycket, för att hon tror hon är jordens och universums härskare!
Ta hand om dig, och ta hand om varandra. Saknar...
Signar ut, slut!
4 kommentarer:
Ey, Rutan!
Gaska upp dig nu. Du har ett underbart liv och du ska vara stolt över den du är! Du är bara lite ovan vid hur livet ser ut just nu.... Det är faser vi alla ska gå igenom någon gång. Have a little faith.....det kommer att kännas helt annorlunda om några månader, tro mig! Vad gäller resan....tja....det vore fantastiskt om du följer med! Kanske kan resan ge dig den energi du behöver för att orka resten av terminen? Positiva upplevelser räcker länge och skapar bra vibbar, you know.
Stor kram till dig, Rutan!
Tack så mycket Tax!
Saken är den att peppet inte riktigt infunnit sig, och att de som jag verkligen velat skulle bli glad för min skull över resan, inte är det.
Livet och läget här och nu, det går alltid att bearbeta senare och lära sig att trivas med sig själv och omgivningen.
Jag är ju inte direkt omgiven av människor här =P.
Men jag tror att, om jag nu kan åka med, så kan jag leva länge på minnena, känslorna och upplevelserna från resan senare.
Tack
KRAM Tax!!!!!!
Råååbin, jag lovar det blir bättre. Det ligger säkert lite höstdepression i det hela också.. men efter tentorna lättar det, för då ses vi lite mer i skolan igen! och för att inte snacka om tentafesten, du ska väl med? klart du ska :D
dessutom, du är inte den enda som sitter ensam i en tyst lägenhet.. I do it too..
Du har så rätt EÅSA! =P.
Åh, saknar klassen, saknar folk och vill så mycket saker!
Men det gäller bara att man kommer in i livet, kommer in i rutin och lär sig livets läxor.
Nej, tyvärr kommer jag inte på Den tentafesten.... för jag drar till TYSKLAND!!! =D och Holland/Nederländerna för den delen =P
Aww, vi får slå oss ihop... bilda klubb eller nåt?! ;)
Skicka en kommentar