Det är inte alltid lätt att tillgodose behov, som man inte ens själv vet om. Och ännu svårare då att som motpart veta vad den andra vill. Och andra är bara som en öppen bok. Jag i detta fall har varit det första caset. Jag är inte alltid en öppen bok, förutom för dem som känner mig väldigt väl (efter år och många saker). Men det är ju det här med att själv faktiskt inse vad man vill, vart man har målet ställt och kanske också inse att medlen inte alltid helgar målet.
Inser nu också hur mycket smörja som jag precis skrivit, för att bara få ut lite av dagens mindre bra energier.
Men kontentan av allt det är väl att jag vill säga att jag idag gjorde slag i saken och avslutade något som jag inte trodde på och heller inte längre hade några känningar för. Det är inte fair play att spela med för att "det är väl såhär man ska agera" eller som ett substitut för att visa tacksamhet för något som hänt tidigare? Det är varken värdigt sig själv eller motparten, framförallt inte motparten skulle jag vilja säga rakt ut.
Känslor är inte alltid lätta att tolka och reda ut, och det ska de väl inte vara i alla fall. Det är därför de är som de är helt enkelt?
Livet är som ett pussel, och att hitta bitarna som passar, tar ibland tid och ibland faller de på plats en efter en, tämligen fort.
"Allting står klart, jag har öppnat mina sinnen, lever utan dig, jag är lycklig; jag lämnar dig..."Citerar en låt som har gått varm sedan den släpptes. Kanske inte så mycket för att jag knutit an till budskapet egentligen innan mer än bitvis, utan för att det är en genuint vacker sång.
Jag har avslutat det jag borde gjort för ett tag sen. Inga dumheter, oärligheter eller annat trams. Korten hamnade på bordet och det föll i så god jord som det gick.
Allting har en ände, men korven den har två.
Med det så tar jag och avslutar den här dagen och blickar fram mot fredag och en ledig lördag-söndag.
Signar ut, slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar