Jag har hört om en stad ovan molnen...

Kära vänner och trogna grannar!

Nu var det ett bra tag, åter igen sedan jag gjorde ett ju inlägg här, men har haft ganska så fullt upp och jar prioriterat annat helt enkelt!
Jag känner för ett ganska långt inlägg idag, har mycket jag behöver skriva av mig känner jag, men pallar inte det i mobilen idag. Så därför blir det ett kortare, mer lättläst (kanske?).

Ni vet, när man är i ett stadie där man varken vet ut eller in... Där är jag just nu, och inte bara på ett plan! Sjukt frustrerande och psykiskt påfrestande. Men jag jobbar på att göra det bästa av lé situation(erna).
Men i just detta nu, är jag sådär, nästan barnslig, uttryckligen; "saknig"... Jag saknar västkusten, min gamla lägenhet, grannarna, Alingsås, Göteborg och framförallt; folket! Och så finns det ju de som man saknar en gnutta lite mera. I fall som dessa, är det få otroligt frustrerande att man bor på andra sidan Sverige, i (enligt min mening) en liten och småtrist håla. Nej, jag vill inte ha predikningar om att "det blir vad man gör det till" "gör si, tänk så!" Baaahhhh! Nu är jag bara less, och börjar bli aningen bitter... Världens sämsta kombo!

Jag vet EXAKT varför jag flyttade härifrån, och just då vägde inte de bra bitarna upp de dåliga, och nu såhär en vanlig helgdag, så börjar jag minnas varför det ena och varför det andra. Man ska visserligen inte gräva i det förflutna, men ibland kommer det ifatt en med en pungspark, so to speak.

Och för att vara ytterligare lite sådär smått deprimerande, så saknar jag min mormor. Min sång och min glädje. Sjutton också...
Titeln till detta inlägg fick mig att tänka på henne, samtidigt då som jag valde bilden, som för övrigt är tagen i hamnen i lilla staden O...
Texten är vacker, melodin sådär lugnande. Och frågan nu då; finns det någonting som väntar oss på andra sidan? En vacker stad där ovan molnen?

Men nu ska jag sluta älta (skriftligen), höja volymen i lurarna och försöka sova!

Signar ut, slut!