Jag är ändå inte mer än mänsklig...

Kära vänner och trogna grannar!

Ett tag sen jag skrev här senast, jag får inget riktigt flyt i skrivandet längre... jag har saker att säga, att uppdatera om, men finner inte riktigt ork eller ro till det.

Klockan är nu 02:49, och ja,  jag borde somnat för länge sen. Fast ändå inte; det är lördag och på helgerna så är det befogat att vara uppe för länge! Jag drack väl för mycket kaffe hos Svenssons ikväll. För jag har inte varit ute, varken dansat, druckit eller umgåtts. Jag har insett, att så verkar det nu komma att se ut framöver? Jag har bott i Småland i ungefär en månad och femton dagar eller något sådant, men vem har koll på det?

Jag kom att tänka på hur mitt liv ser ut nu, kontra när jag bodde i Alingsås. Inte ljusårs skillnad på något egentligt vis, men ändå tillräckligt för att kännas som a major difference... Visst, nu bör jag hemma hos mina föräldrar en period, och visst har jag ett fast jobb, så inget att klaga på. Jag klagar inte, jag bara funderar och tänker alldeles för mycket, i vanlig ordning. Precis som vilken normal människa som helst! Nu är det ju kanske ingen som klassas som normal, men ni fattar poängen.
Jag jobbar, äter, sover och umgås med folk. Precis som i Alingsås! Fast skillnaderna ligger i att jag jobbar mer, sover mer och umgås med familjen istället för allehanda människor. Jag umgås Mer med "folk" nu, än när jag bodde i Alingsås, men ändå känns det på sätt och vis lite ensamt. Eller, strunta i vad jag skrev, omformulering! Ändå känns det lite enformigt. Fel, men ändå rätt? Jag kan inte förklara på något bra sätt, känslan som infunnit sig. Det går bara inte. Men någon kanske ändå förstår vad jag menar?

Jag trivs på mitt jobb, faktiskt stortrivs! Det trodde jag inte riktigt att jag skulle göra, när jag tackade ja till det. Kan också spela in, att jag i det antagandet även vägde in övrig tid, utöver arbetstid. Jag har bra kollegor, jag gillar det jag gör, har fått en bra tjänst, förtroende och framförallt lite mer ansvar. Jobbet i sig är inte så annorlunda från de tre år som jag jobbat i samma kedja. Lite ändrade rutiner, andra produkter och tjänster och sådär. Men jag trivs, och jag trivs bra!

Men för övrigt då?
Well, jag jagar lägenhet. That's about it. Inte jagar så att jag letar 24/7, men ändå så pass att jag vill ha något eget. Haken ligger lite i att jag vill ha något som är lagom stort, fräscht, okej prissatt och som känns som ett ställe att kunna kalla hem! Just nu känns det lite som att lägenheten jag hade var lite av en del av mig på något vis. Borta bra, men hemma bäst. Där var det aldrig ångest att behöva komma hem till (om jag nu inte glömt disken typ...). Jag hade mitt eget hem, mina egna möbler, mina egna rutiner... och tja... mitt helt egna liv?  Jag trivdes sjukt bra och det var faktiskt separationsångest över att behöva tömma, städa och "lämna tillbaka" den.

Jag umgicks inte med folk 24/7... Långt ifrån! Jag var ofta inne hos mina grannar dock. De var som min andra familj. De var sällskap, fikakompisar, underhållning, extrahjälp, stöd och bara så bra. Helgerna så var det ju för det mesta Göteborg som gällde. Eller gymmet sent om fredagskvällarna, alternativt tjocka till det till en film. Det blev lite som ett vakum på något vänster.

"Välkommen till vuxenlivet"

Det var kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig, men jag gillade det. Sova, äta, jobba, träna, betala räkningar och lite ditten och datten. Inte något speciellt, kan tyckas. Men jag gillade det. Livet ska inte vara för komplicerat eller för enkelt.

Vem har sagt att livet är enkelt?!

Ja, jag har då inte det!
Möjligen vid något enstaka tillfälle då livet lekte...

Men till det som jag från början velat få fram i detta inlägg...
Det här med att umgås med folk. Lära känna folk. Och att bara vara. Det ser så enkelt ut för vissa. Och ännu lättare på film. Alla kompisgäng. Bästa vänner, som håller ihop i vått och torrt.
Jag tror jag kan vara rätt lätt att umgås med. Dock långt ifrån alla gånger, det vet jag. Jag är ibland väldigt lustig, bitter och kommer med konstiga förslag och kommentarer...
Jag tror ändå att jag är rätt så omtyckt. Men min (kanske något vrida) uppfattning om att vara omtyckt, är så mycket mer än att man är snäll och folk säger tack till en. Omtyckt, är ännu en felformulering inser jag, som kan kombineras med populär. Eller, det är j u skillnad= populär. Populär+omtyckt. Omtyckt.

Punkt.

Jag vill vara folk till lags. Jag vill umgås med folk, nästan alla timmar på dygnet, jag har världens sämsta koll på när man kanske borde säga "tack, vi hörs och ses!", istället för att sitta kvar, tills man pinsamt inser att de/den andra känner sig smått obekväm eller helt sonika har något annat planerat. #FAIL
Med alla är vi olika, och jag passade aldrig riktigt in i något av de två/tre grabbgängen som mina klasser bestod av under mina år i grundskolan.
Men jag gråter inte för det nu för tiden. What doesn't kill you, makes you stronger! Sagt och gjort, här är jag nu, ändå ståendes på egna ben (sort of...) och har enligt mig själv kommit en bra bit in i livets stora mysterie! Jag har givetvis hur mycket kvar som helst att uppleva och lära, för man lär så länge man lever! Det är i alla fall vad min mormor alltid sa...
Dock, trots mitt stora behov att att vilja umgås, är jag väl sällan den som faktiskt gör det. Antingen känner jag mig på något vis för påträngande för att fråga, då personen/erna troligtvis har något bättre för sig, eller så är det någon annan mental spärr som sätter in. Jag vill inte tränga mig på, vara irriterande eller på något sätt besvära.
Ändå så blir jag besviken att folk inte hör av sig. Men det har emellanåt slagit mig, att andra kanske tänker likadant? I vissa fall har jag då tagit kraft till mig och gjort ett försök till att hitta på något med någon, vilket i många fall ändå resulterat i att jag får motsatsen kanske bevisad, eller att jag efter några avslag, tappar suget och slutar försöka. Då blir jag bara besviken och i flertalet fall bitter. Men jag är ändå inte mer än mänsklig!

Och så är det med det hela för idag. You live and you learn!  Punkt.
Jag tänker för mycket. Och det här är ett solklart bevis på det. Det går inte att motbevisa.
Nu är klockan 03:39, och nu ska jag lyssna lite till på spotify, innan jag somnar.

Signal ut, slut!