Ännu ett inlägg efter (enligt mig) alldeles för lång tid ifrån det förra.
Och just nu har det det hänt alldeles för mycket sen sist. Det har varit flytt, semester, dejter (kanske inte fullt så bra) och för intensitet i mitt liv för att jag själv ska känna mig helt tillfreds med det.
Just nu har jag fått flytta till ett annat place, då vi inte kunde stanna kvar på det förra. Ett mycket mindre rum, men också lite billigare så förhoppningsvis kommer det bli till det bättre. För som jag kanske nämnt tidigare så är det ju långt ifrån billigt att bo här i London, även om man bor i utkanten.
Just nu klamrar jag väl mig fast vid goda kollegor mesta av min lediga tid så gott det går. För visst är det så, att trivs man med sina kollegor, så kan man klara av det mesta på jobbet (och en hel del utanför det)?
Måste också i detta inlägg vidröra det här med att dejta. Tycker jag kan vara rätt bra på det, men fy tusan vad fort jag kan tröttna på folk. Känner mig som en hemsk och komplicerad människa ibland. Ska det verkligen behöva vara så svårt, eller är det bara så enkelt att det inte är rätt? Oavsett fall, så blir det ofta mer komplicerat än det kan behöva vara i slutändan och framförallt för intensivt i min mening.
För att förklara det hela, så ska jag med handen på hjärtat säga att jag är en fruktansvärt social människa och mår väl som allra bäst i sällskap med folk. Men att ständigt umgås med en och samma person dag ut och dag in, eller var och varannan dag. Och on top of it, ständigt höras av blir alldeles för mycket för mig. Då blir jag tvärtom asocial och slutar svara helt, stänger ner och ignorerar.
Lagom är bäst.
Men det är också kanske en svensk sak? Älska mig, men håll avstånd. Eller snarare ge mig utrymme. Jag kan i mångt och mycket känna mig kvävd i situationer där det ska vara till att umgås alldeles för mycket, för ofta och framförallt vara i kontakt 24/7. Och ja, jag inser hur komplicerad jag kan vara att hantera, tro mig; Jag tröttnar på mig själv också emellanåt...
Det ska inte kännas som att man gör det "för att man måste", då är det helt fel väg att gå. Men också när är det läge att avsluta det, och på ett bra/fint sätt? Oron att såra är alltid så närvarande och stor...
Jag är i såna här situationer väldigt glad för otroligt fina vänner som alltid supportar, stöttar och kommer med goda råd.
Men nu är det väl ändå dags att ta tag i dagen. Har biljetter till ett event/konsert i Royal Albert Hall att gå på. Fast jag kanske borde tackat nej, på tal om ovanstående funderingar. Oh well, man lever bara en gång och lär så länge man lever (och gör bort sig minst lika mycket, om inte mer).
Signar ut, slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar