Om att kill em with kindness...

Kära vänner och trogna grannar!

Det går väldigt långt mellan varven att jag skriver ett inlägg här numera.
Jag reflekterade över detta häromdagen och insåg att anledningen till att jag har allt detta kvar på bloggen är nog mer av en sentimental sak så att jag kan se tillbaka på mitt liv och (förhoppningsvis) kan sen en utveckling i mitt privatliv.

Bild tagen från Villfarelser på instagram

En sak dock som inte varit en utveckling, är mitt ständiga förhållningssätt till utveckling och förbättringar. Att ständigt vara ifrågasättande om processer, områden och varför man inte gör på annat vis.
Detta har åter igen fallit i inte så god jord...

Jag har försökt, så galet hårt att försöka anpassa mig utefter önskemål och kriterier och bara "följa strömmen". MEN DET GÅR INTE ATT VARA ANDRA TILL LAGS!
Men I had enough, som en del gånger innan. Mig sätter man sig inte på och det finns alltid en gräns för vad jag tål!!

Ibland är det givetvis oturligt att man kanske uttrycker sig klumpigt eller lite sårande. Men i detta fall står jag för att jag tycker att en viss person inte är lämplig.

Bilden till höger beskriver precis det jag känt och upplevt de senaste sisådär 4-6 månaderna.

Det absolut svåraste mitt upp i allt?..
Att försöka hitta tillbaka till sig själv. Till glädje, rutiner och livet!

Fy tusan så mycket jag förlorat av mig själv, min självkännedom och faktiskt en hel del självförtroende. Ni vet, när man får till sig att begränsa sig i den man är som person, så man ständigt får kämpa för att tillgodo se det, att man sen inte har någon ork kvar i slutet av dagen.

Senast för två veckor sedan hade jag en total breakdown... Kom hem till mamma och pappa, gick in i sovrummet och grät. Grät för att jag inte hade någon ork eller tilltro till folks vett?!

Det är ute, passé och bakom mig nu. Men man kan ju bli förbannad och trött för betydligt mindre.

Kill em with kindness

Mantrat för fortsättningen får bli att säga kill em with kindness... Bättre att vara övertrevlig och sätta upp en fasad. Man vinner inte på tjurighet och att fräsa tillbaka.

Nu är klockan, som alltid alldeles för mycket, så nu är det dags att faktiskt sova.

Signar ut, slut!