Detta var ju en underhållande fredag. Not! Visst, det blir vad man gör det till, så "to bad for me then..." eller? Jag vill helst inte se det på det viset, men känner mig något tvungen till det.
Det gick väl bra på jobbet idag tycker jag, förutom att jag inte kunde få igång min egna interna mail som det var tänkt... Får kolla med karinmuppas imorrn hur hon gjorde :P. Jag kom upp till bonus förra månaden, vilket är riktigt härligt och peppande! Jag hann inte att få med mig någon mat till jobbet idag, så jag fick springa och köpa en macka lite fort.
När jobbet var slut tog jag min vespa och påbörjade färden hemåt. Men innan jag hann hem, stannade jag till hos min farbror för att hämta en skiva med ett program som möjligen kan fixa fram studentbilderna... Och om inte det går, blir sommaren mer deprimerande, än om jag inte kommer att få träffa några i klassen lite mer. Det vill säga; emo-varning! Jag fick lite fika, prata av mig, må bra och leka med hans nyimporterade leksak från kina: en android a-pad :P. Haha, egentligen en väldigt onödig pryl, men kan vara ganska rolig om man väl får den att fungera helt som den ska >-).
Därefter åkte jag hem, åt kall tacos (kall på grund av att mamma var lite tjurig, och jag inte orkade värma det), och har väl egentligen inte gjort speciellt mycket mer. Försökte göra en återställning av bilderna från minneskortet från kameran, men det misslyckades :(, får testa från datorn imorrn istället... Har känt mig aningen nere sen jag åkte hem från min farbror. Jag måste bosätta någonstans där det bor mer människor och där man alltid har saker att göra och människor att umgås med.
Jag lyssnade på Anna R på youtube, sedan konserten med kören... Minnen och känslor, allt kom tillbaka och saknad sköljde över mig. Vill att mormor finns igen... Jag struntar då helt och hållet i bilderna, bara mormor kan komma tillbaka, så man kan sjunga för henne, med henne, hålla hennes hand igen och äta all den goda maten som bara Hon kunde göra så god och bara vara. Det är väl snart 1½ eller två år sedan hon gick bort. Tiden går så otroligt fort, men tiden läker faktiskt inte alla sår... Inte mina i alla fall. Jag känner sorgen sakta sippra ut genom mina tårar och hur sången i mitt huvud, nästan får lungorna att sprängas av längtan. Anna, snälla sjunga en sång bara som du kan, för just nu orkar inte jag och gråter hellre floder till din underbara stämma för att kunna minnas mormor och för ett ögonblick höra henne säga "vad fint hon sjunger den där anna" och så nynnar vi båda med...
Jag vill just nu sjunga "säg det igen" av lisa nilsson... Berörande, saknande...
En viskning i en vind... Huvudet på en kudde fuktig av tårar... Det var inte tanken att det skulle bli ett sånt här inlägg... Men jag saknar, saknar människor, saknar mina vänner, nära och kära och egentligen bara tiden och platsen att umgås, prata, minnas, blicka framåt, skratta, äta gott och bara Må bra!
Jag må vara en ynklig och patetisk människa i detta nu, men vet du vad? Det är både manligt och mänskligt att gråta och känna sig socialt undernärd!
Anna R, Alexandra A, Rebecka A, Sandra J; en fika på stan, på donken, vid havet - anywhere! SNARAST!
Amanda P, Amanda S, Malin, Alex, Nathalie, Johannes, Nikolina, Anita och Jenny; vi måste ses Väldigt snart - här i påskallavik/oskarshamn eller kalmar, någon eller några!
Jag saknar....
Signar ut, slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar