Om att leva livet timme för timme...

Kära vänner och trogna grannar!

Just nu, just idag har jag en känsla av att bara leva timma för timma och minut för minut.
Inget fel i det, för de som trivs med det. Men känns som att jag bara räknar ner till något. Eller, ja det gör jag ju. I alla fall en sak som jag vet. Men känns inte som att det är allt? Förstår du känslan? Känslan av att man bara går och väntar på att att något ska ske eller bara ta slut men inte riktigt vad?

Livet består av olika kapitel. Kapitel som man inte riktigt vet vart de börjar, eller heller för den delen slutar. Det kan man bara se på de avslutade kapitlen i efterhand. Och om sagan i sig var bra eller inte, det vet man inte förrän man ligger där på dödsbädden och ångrar/inte ångrar det man gjorde eller inte gjorde.

Jag har dock bestämt mig för att göra en sak som jag inte kommer att tänka:  "-Varför gjorde jag inte det där för då? " . Det gäller att ta tag i livet och göra det som man faktiskt kan tänkas må bra, riktigt bra av!

Och just de där kapitlen i livet då? Ja, de får man väl ta som de kommer; en sida i taget? Man kan bara hoppas att dramaturgikurvan på det hela inte sticker allt för mycket åt varken det ena eller det andra håller, för så vitt vet jag i alla fall att det har sina toppar och dalar åt alla möjliga håll och kanter. Oavsett om man vill det eller inte.

Nu får det nog banne bli mig en mugg te, sen göra sig i ordning för natten och läsa ut den där boken som legat och väntat några veckor nu!

Signar ut, slut!