Jag har nu varit bosatt i London ett tag. Och lustigt nog, så är det överhängande känslan, att tusan vad bra det är i Sverige...
Det är inte bara det att det mesta är dyrare här: hyror, shopping, mat etc.
Man tjänar också mindre pengar. Vilket då gör ekvationen en del grader svårare att lösa ut. Husen är mindre isolerade, värmepannorna är ett måste att starta om mornarna för att få varmvatten, värmen måste slås på manuellt... Här går inget per automatik och man går nästan och småfryser lite, vart man än går! På jobbet, hemma, på stan... Ja, ni förstår hela poängen.
Men nu så är jag här. Efter allt tjat om detta London för min del, så är jag äntligen här.
Jag vet också givetvis att det tar tid att anpassa sig och känna att man faktiskt passar in. Det tar det alltid. Tid. Oavsett vad man gör, vart i livet man är, så tar saker och ting tid. Och för det mesta ganska så mycket av det. Och en hel del mental kapacitet med för den delen...
Jag ska med handen på hjärtat säga att jag inte anser mig ha svårt att vara social, prata med folk eller hålla låda. Tvärtemot. Men på senare tid, ca ett år lite drygt, så har jag rentav tröttnat på att vara social med nytt folk. Jaga. Spela spel.
Jag är inte den jag en gång var... Men det är inget fel i det, för det kallas utveckling och alla går vi igenom den, på ett eller annat sätt, i det stora och/eller det lilla. För min del så har det nog varit lite både i det lilla och stora. Men när både en själv och ens vänner börjar känna av en förändring i ens personlighet, så kanske man borde stanna upp och reflektera lite över vad det är som faktiskt är som har hänt under tidens gång och vart man är påväg med det? För ett visst bagage är kanske mer lämpligt under vissa resor än andra? I livets hårda skola med andra ord.
Jag har sagt att jag ska ge London minst 6 månader av mitt liv, för att verkligen kunna säga att jag har minsann gjort det. Jag har bott i London och testat på ett liv i en stad som jag har talat så mycket om och längtat till. För att släcka en nyfikenhet, som kanske inte längre finns kvar, men för att bocka av en punkt i en sorts lista, som får ses som de saker jag inte vill ångra på ålderns höst att jag aldrig gjorde.
Just här och nu så känner jag att det nog inte blir mer än 6 månaders vistelse här som resident. Jag har inget som binder mig till Landet. Jobbet är tillfälligt, bostaden, som jag för övrigt trivs himla bra i (stort eget rum, med säng, garderob och skrivbord med mera.) har jag inget kontrakt på som binder mig och heller ingen significant other.
Det där sista får kanske tiden utvisa. Det har ju hänt konstigare saker under andra omständigheter, så varför inte här och nu?
De saker jag saknar just nu med Sverige, är att ständigt ha tillgång till varmvatten, värme, familjen, mina fantastiska vänner, att få träffa lilla underbara Maja som kom till jorden några dagar efter min ankomst hit.
Ett framtida mål som jag börjat måla upp: hitta en härlig bostad tillbaka i Sverige, finna mig ett jobb jag kan trivas, utmanas och utvecklas i (tror något fackligt, verkar roligt!), skaffa en hund och ta det utefter det. Sounds like a plan?
Nåväl, nu måste jag stänga ner här, för jobbet kallar om några timmar!
Och vet ni vad? Det däringa ekorrehjulet som kallas vuxenlivet har inte stannat av någonstans. Jobbar mer än någonsin, och ja.. Sjunger lite. Betalar räkningar, lagar mat och halvsover mig igenom resten. Känns det som.
Signar ut, slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar