Idag har jag nog gått igenom alla stadier av humör som finns tillgängliga i det mänskliga spektrat...
Eller, inte alla. Men allt från trött, till energisk, glad till irriterad och vidare till frustrerad.
Jag har varit busy hela veckan i sällskap med andra människor och faktiskt knappt hunnit vara hemma någonting. Har väl varit hemma sammanlagt 16 timmar eller något sedan förra fredagen. Jag klagar defenitivt inte, för jag känner mig inte trött eller utmattad av det. Jag tror däremot att det varit välbehövligt för mig att socialisera med folk och göra annat än bara jobba och komma hem och kolla på surfplattan.
Men på något sätt, så verkar jag alltid lyckas locka till mig trasiga människor, Människor som har saker de behöver bearbeta lite mer innan de ger sig in i något mer med någon människa. Och de får känslor ganska fort. Jag å andra sidan har nog blivit lite tillbakadragen med mina känslor. Jag har inga som helst problem att spela med, och försöka få mig själv att tro på det som jag säger... Men i ärlighetens namn så fungerar det väl sådär. Har jag gett för mycket av mig själv i tidigare utspel med människor? Har jag blivit backstabbed för många gånger?
Jag vet faktiskt inte längre. Men det sköna i det hela är, att jag nu bara kan borsta av det, eller snarare prata av mig det med goda vänner, sen är det bra med det hela.
Jag vill inte säga det, men har en egen känsla av att jag vuxit förbi en del stadier av livet, kanske något fortare än andra i min egen ålderskategori? Eller är det bara ett önsketänkande från min egen sida att jag agerar mer som en 30-åring mer än den 24-åring som jag faktiskt är?
Jag låter det hela vara osagt.
Jag gjorde en miss med en grej, tills familjen kommer på besök i nästa vecka som jag är så irriterad på mig själv för. Men, som jag säger; life goes on och livet består ju faktiskt inte bara av pengar. Det handlar om tid, kärlek och upplevelser.
Better be safe than sorry. Lev nu, lev för att vara lycklig och den bästa versionen av dig själv!
Insåg igår att jag har bott här i London i ca 3 månader, det vill säga ca halva tiden av mitt "minimum" här borta. Och med handen på hjärtat så har det väl blivit lite lättare att bo här, umgås med folk. Men saknar fortfarande Sverige. Det går inte att komma undan, för det är sjukt bra land att leva i.
Skillnaden som jag bävar inför, är ju den att det är svårt att få jobb i Sverige, medan det i London är svårt att överleva ekonomiskt. Ekvationerna är svåra åt båda hållen.
Nu ska jag försöka se livet från den ljusa sidan och embrace denna härliga lördag, som det ändå är!
Det finns många saker att vara tacksam och glad för! Så be happy and sprinkle that s**t all over the place god damn it!
Signar ut, slut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar